Tjugo vintrar efter bomberna. Varje gryning klättrar Vera Sokol, pensionerad ingenjör, upp på sitt frusna tak för att lyssna på en radio som har varit tyst i sjutton år. I morse lyser den döda varningslampan på det gamla Stadstornet röd, och genom bruset hörs en vaggvisa som bara hon borde kunna, och sedan rösten från dottern hon förlorade för arton år sedan. Ett långsamt glödande postapokalyptiskt mysterium om hopp och en signal i bruset.